Skramlet från stolarna var som en lättnadens signal. Skoldagen var slut. Klassrummet tömdes på några få sekunder, korridoren fylldes och det var omöjligt att komma fram till skåpen. Skratt och prat ekade i skolan som nu bara rymde en klass, klassen som lyckats få det sämsta schemat för onsdagar. Att sluta fyra när man börjar åtta har aldrig varit en höjdare och kommer heller aldrig bli det.

Lika hastigt som korridoren fyllts blev den tom igen. Förutom en person.

Jag hade väntat ett tag nu, jag hade väntat på att alla skulle försvinna så att jag skulle få vara ensam. Jag öppnade skåpet, packade väskan med läxböcker och drog på mig jackan. Jag stoppade iPod-lurarna i öronen och försvann in i musikens värld. Dagen var slut. Äntligen.

Jag hann komma ut på skolgården innan min lättnad försvann. Jag hade inte ens haft en tanke på att någon skulle kunna stå och vänta på mig. Inte idag, inte nu. Jag ville tillbaka in i skolan, ville slippa den här stunden, ville springa snabbt tillbaka. Orkade inte. Jag fällde ner blicken, ökade takten. Stängde ändå av musiken i iPoden. Ville höra vad hon skulle säga, om hon skulle säga något. Jag hade rätt.

”Du, vänta.”

Rösten var vag eftersom lurarna fortfarande var i. Jag låtsades som om jag inte hade hört. Men hon ville inte ge sig. Hon tog tag i min arm.

”Kan vi prata?”

Blicken var frågande, vädjande, försäkrande – allt på samma gång. Jag ville säga nej. Ville inte alls prata. Men jag stannade, drog demonstrativt ur lurarna.

”Vad vill du?” Frågan var enkel, ändå var den så omfattande och svår att besvara. Flickan framför mig tvekade men kunde inte längre backa.

”Jag vill bara säga förlåt.” Svaret var precis lika enkelt men ändå komplicerat. Det ärliga i det var uppenbart, det var rakt och inte alls framtvingat eller falskt. Hon ville ha förlåtelse. Hon ångrade sig. Tänk om det hade varit lika enkelt att förlåta och glömma som det var att be om förlåtelse.

”Jag kan inte.” Rösten var inte lika stadig längre. Den darrade, var raspig, jag fick en klump i halsen, blinkade bort en enstaka tår. ”Jag kan inte. Du förstår inte hur det har varit för mig. Du förstår inte vilket helvete du har utsatt mig för. Det är inte något man bara kan förlåta.”

Nu var det inte mina ögon som tårades längre. Hon försökte inte ens hålla tillbaka dem. Det var ingen högljudd gråt. Hon tittade på mig, struntade i tårarna som rullade nerför hennes kinder. Jag visste att jag hade gjort rätt. Hon förtjänade inte att bli förlåten, inte förrän hon visade att hon var värd det.

”Förlåt”, mumlade hon igen. Det hördes knappt. Hon snörvlade till. Jag vände bort blicken. Samtalet var över.

Jag började gå. Gick några steg – skulle hon ropa tillbaka mig? Nej. Jag satte i hörlurarna igen, men tog ur dem nästan lika snabbt. Framför mig såg jag några gestalter som alla var bekanta för mig. Ett leende spreds sakta på mina läppar, mina steg blev snabbare och längre. Jag kom fram till gruppen och välkomnades av flera kramar.'

Tillägnat en speciell person som dessutom råkar fylla år idag - grattis!!