What doesn't kill you makes you stronger

Skramlet från stolarna var som en lättnadens signal. Skoldagen var slut. Klassrummet tömdes på några få sekunder, korridoren fylldes och det var omöjligt att komma fram till skåpen. Skratt och prat ekade i skolan som nu bara rymde en klass, klassen som lyckats få det sämsta schemat för onsdagar. Att sluta fyra när man börjar åtta har aldrig varit en höjdare och kommer heller aldrig bli det.

Lika hastigt som korridoren fyllts blev den tom igen. Förutom en person.

Jag hade väntat ett tag nu, jag hade väntat på att alla skulle försvinna så att jag skulle få vara ensam. Jag öppnade skåpet, packade väskan med läxböcker och drog på mig jackan. Jag stoppade iPod-lurarna i öronen och försvann in i musikens värld. Dagen var slut. Äntligen.

Jag hann komma ut på skolgården innan min lättnad försvann. Jag hade inte ens haft en tanke på att någon skulle kunna stå och vänta på mig. Inte idag, inte nu. Jag ville tillbaka in i skolan, ville slippa den här stunden, ville springa snabbt tillbaka. Orkade inte. Jag fällde ner blicken, ökade takten. Stängde ändå av musiken i iPoden. Ville höra vad hon skulle säga, om hon skulle säga något. Jag hade rätt.

”Du, vänta.”

Rösten var vag eftersom lurarna fortfarande var i. Jag låtsades som om jag inte hade hört. Men hon ville inte ge sig. Hon tog tag i min arm.

”Kan vi prata?”

Blicken var frågande, vädjande, försäkrande – allt på samma gång. Jag ville säga nej. Ville inte alls prata. Men jag stannade, drog demonstrativt ur lurarna.

”Vad vill du?” Frågan var enkel, ändå var den så omfattande och svår att besvara. Flickan framför mig tvekade men kunde inte längre backa.

”Jag vill bara säga förlåt.” Svaret var precis lika enkelt men ändå komplicerat. Det ärliga i det var uppenbart, det var rakt och inte alls framtvingat eller falskt. Hon ville ha förlåtelse. Hon ångrade sig. Tänk om det hade varit lika enkelt att förlåta och glömma som det var att be om förlåtelse.

”Jag kan inte.” Rösten var inte lika stadig längre. Den darrade, var raspig, jag fick en klump i halsen, blinkade bort en enstaka tår. ”Jag kan inte. Du förstår inte hur det har varit för mig. Du förstår inte vilket helvete du har utsatt mig för. Det är inte något man bara kan förlåta.”

Nu var det inte mina ögon som tårades längre. Hon försökte inte ens hålla tillbaka dem. Det var ingen högljudd gråt. Hon tittade på mig, struntade i tårarna som rullade nerför hennes kinder. Jag visste att jag hade gjort rätt. Hon förtjänade inte att bli förlåten, inte förrän hon visade att hon var värd det.

”Förlåt”, mumlade hon igen. Det hördes knappt. Hon snörvlade till. Jag vände bort blicken. Samtalet var över.

Jag började gå. Gick några steg – skulle hon ropa tillbaka mig? Nej. Jag satte i hörlurarna igen, men tog ur dem nästan lika snabbt. Framför mig såg jag några gestalter som alla var bekanta för mig. Ett leende spreds sakta på mina läppar, mina steg blev snabbare och längre. Jag kom fram till gruppen och välkomnades av flera kramar.'

Tillägnat en speciell person som dessutom råkar fylla år idag - grattis!!


Nationella Prov

Om mindre än två veckor är det dags för alla nior i Sverige att göra Nationella Prov. Därför är det förberedelser för sådant som står på schemat i flera ämnen. Har i läxa till imorgon att ha gjort klart lite frågor till ett gammalt nationellt prov. Det var tre olika texter, en av Jonas Gardell. Den var verkligen sjukt fin, sådär så att man börjar tänka till lite.

Vi är uppvuxna med vetskapen om
koncentrationslägren. 
Vi är uppvuxna med ett facit av krigen, 
i detta sekel som dödat så många. 
Över 183 000 000 människor döda
till följd av beslut som människor fattat.
Etthundraåttiotre miljoner, 
och varje dag läggs nya döda till. 
Detta är utrotningens århundrade, 
och varje gång vi fått veta, 
varje gång vi sett eller hört, 
har vi skakats i vårt innersta 
över vad människan är förmögen till. 
Och vi har lovat att: Aldrig mer! 
Aldrig mer ska detta få ske! 
Men gång på gång har det ändå skett. 
Igen och igen och igen. 
Människor som jagas på flykt, 
som slaktas, förföljs, som lämnas att dö, 
för att de har fel hudfärg, fel hårfärg, 
fel stämpel i sitt pass, fel föräldrar, fel åsikt, fel tro. 
Eller såna som helt enkelt fördrivs 
för att någon annan vill ha mera plats. 
Så når oss nyheten om utrensning igen. 
Etnisk rensning. Själva ordet är en styggelse.

Människan är ingen växt. 
Våra länder är inga trädgårdsland. 
Våra ledare har ingen rätt att leka 
trädgårdsmästare.
Ingen har rätt döma ut sin nästa 
som ogräs som ska rensas bort. 
Människan är inget ogräs 
som kan kastas på högen. 
Eller ansas, gallras, kuperas, 
ordnas i prydliga rader.

Det är det viktigaste.
Det är det överordnade.

Nä r Kain dödade Abel, 
en gång i skapelsens gryning, 
ropade Gud till honom och sade: 
”Var är din broder Abel?” 
Och Kain ropade tillbaka till Gud: 
”Skall jag taga vara på min broder?” 
Svaret på Kains fråga är ja. 
Ja, du ska ta vara på din broder. 
Det är därför du är här.

Om någon fryser ska du klä honom. 
Om någon är hungrig ska du ge honom mat. 
Om någon är rädd ska du trösta
och ge honom en plats där han kan vara trygg. 
Det är just så enkelt och just så svårt. 
Den andre är en främling liksom du.

Av: Jonas Gardell, från
Oskuld och andra texter

It's cold

Har haft skola och träning idag, så nu är det bara till att slappa. Inget mer att säga. Peace out!

Photoshop

Jag börjar få upp ögonen mer och mer för photoshop nu. Jag har haft det i snart ett år (ett år prick 12 mars ;D) men jag har alltid varit väldigt dålig på att redigera i photoshop. Det har alltid blivit en snabb redigering i Picasa - kontrast, skugga - för det har varit mycket smidigare och enklare. PS är alltid så trögt att starta för mig, så därför har jag bara använt det när jag ska göra större redigeringar som inte fungerar i Picasa och när jag har bättre om tid.

Men sedan min kära vän Felicia fick PS, blev alldeles extatisk över hur bra det faktiskt var så har jag också börjat förstå det mer och mer. Mina redigeringar blir mer och mer avancerade (de är inte jätteavancerade, men mer än innan) och jag upptäcker hela tiden nya sätt att redigera mina bilder på, vilket i sin tur gör bilderna bättre, mig nöjdare och mitt sug efter att fotografera ökar.

Tänkte bjuda er på en nyredigerad bild på min vackra vän Felicia. Hoppas hon inte dödar mig för att jag lägger upp den nu bara. ;)


Chocolateday



Förra året var ett långt år
för då åt jag inte godis. Det gör jag i år, en gång i veckan. På lördagar närmare bestämt och jag äter bara choklad. Så varje vecka går jag runt och längtar efter lördagen lite mer än alla andra för då får jag äta choklad.
När de nationella proven drar igång kommer jag också äta godis, vid provtillfällena som man får ha proviant med, alltså. Så att jag orkar. Hoppas det är ofta! Hahahah...

Sleeeepover

Äntligen! Jag och Felicia ska äntligen få ha vår sleepover som vi har snackat så länge om att ha, ända sedan skolan började faktiskt. Det säger rätt mycket om hur mycket båda har att göra. Det är sjukt! Ska tvinga henne att ta lite "fjortisbilder" med mig, vilket oftast brukar spåra ut totalt! Hahaha

Trusting me with your heart is like keeping your money in a safe - it'll be secure


Isande ont

Var på första målvaktsträningen med Djurgården igår. Djurgårdens allsvenska lag snackar vi då. Är sjukt stolt över mig själv som får spela med dem, det är ett gigantiskt steg för mig inom fotbollen. Kan inte kalla det karriär, för det är inget jag kommer satsa på.

När jag var yngre, sådär nio-tio år så ville jag satsa på fotbollen till hundra procent. Jag skulle bli världens bästa tjejmålvakt. Att det är sämst betalt sket jag fullständigt i, för jag skulle ju få göra det jag älskade. Man kan väl säga att det har hänt mycket sedan dess. Jag tröttnade på målvakteriet, ville spela ut, var målvakt ibland, fick börja spela målvakt med damerna, fick upp glädjen igen och nu sitter jag här och tränar med Djurgården. What a journey.

Bloglovin'

Glöm inte att följa bloggen via bloglovin!

Spring

Det finns få saker som är lika underbara som vårkänslor. Snön töar, himlen blir blåare och blåare för var dag, solen lyser på morgonen och man hör fåglar kvittra. Man blir glad i hela kroppen. Man vill inte gå in, man vill stanna ute. Det blåser kallt, men man märker ingenting, för man är varm inombords.
Vår är lycka.
Vår är glädje.

Today's homework

Som sagt, mycket läxor den här veckan. Det som ska göras idag:
  • Slöjd. Sticka ett visst antal varv.
  • Musik. Öva inför läxförhör som är imorgon.
  • SO. Läsa på om Hinduism till torsdag.
  • Engelska. Skriva uppsats till fredag.

A true nightmare

Det var som ett slag i ansiktet. Det brände på kinderna. Rummet snurrade för ögonen. Hur kunde jag vara så naiv?

Det var mörkt i rummet. Ett dämpat ljus från taklampan lyste upp köksbordet och en liten cirkel runt det. Popcornsmulor, krossade chips och tappade ostbågar låg jämt utspritt i rummet och tomma plastglas stod tillsammans med glasflaskor på diskbänken.

Sakta förde jag handen mot dimmern. Jag lät pekfingret sakta dra över den så att ljusstyrkan ökade. De två personerna som stod en bit bort märkte det knappt. Ljuset nådde sitt max och de två personerna tre meter bort väcktes. De tittade för en sekund in i varandras ögon, sedan vändes deras blickar sakta mot dörröppningen.

Mitt hjärta dunkade snabbare. Ögonen tårades. Allt kändes overkligt. Så långt borta, men så otroligt nära. Alltför nära. Jag svalde, det dånade för öronen.

”Det är inte som det ser ut…”

Orden skar till inom mig, slingrade sig runt mitt hjärta som en orm, gjorde att jag fick svårt att andas. Rummet snurrade mer, helt plötsligt var det fyra personer framför mig, sex stycken, åtta. Sedan svartnade det.

Mitt huvud dunkade. Små ljusfläckar dansade på ögonlocken. Sakta öppnade jag ögonen. Gardinerna var fråndragna och morgonljuset dansade på golvet. Jag hade sparkat av mig täcket i sömnen men var ändå alldeles kladdig av svett. Jag lyckades sätta mig upp. Det svartnade framför ögonen för en kort sekund. Så kom alla minnen.

Det gjorde ont i hela bröstet, illamåendet växte. Jag ville upp ur sängen, bort härifrån, bort från allt. Jag vinglade mot badrummet, kämpandes mot det svarta som hade övertaget i mitt synfält.

Jag vet inte varför jag plötsligt stannade. Det svarta framför ögonen försvann, jag var inte yr längre. Jag vände mig sakta om, tittade mot sängen jag nyss legat i. Där låg han, precis som jag kom ihåg från kvällen före. Jag vände blicken en bit nedåt. På en extra madrass låg hon, precis som jag kom ihåg. Jag sjönk sakta ner mot golvet med ryggen mot väggen. Jag drog upp knäna mot hakan och slog armarna runt benen. De såg så fridfulla ut, inte alls ondskefulla.

Hade allt bara varit en dröm?


Black or white - or both?


Utvecklingsamtal

Veckan när det är utvecklingsamtal på min skola är härlig. Man börjar halv tio och slutar två - wonderful! Det innebär i och för sig mer läxor, men jag står ut. Vem tackar inte ja till att slippa sitt åtta-till-fyra-schema? Men tack vare alla våra håltimmar på dagarna så slutar vi till exempel tjugo över tolv på onsdag. SLÅ DET!
Mitt utvecklingsamtal var väl ingen höjdare direkt. Vi visste att det skulle ta runt tio minuter eftersom vi hade en speciell lärare. Kan väl sammanfatta med att jag är duktig och ska fortsätta som jag gör. Faktum är att det tog oss sju minuter att gå igenom fyra papper. Ganska så bortkastad tid, även fast det bara var sju minuter.

Feelgood music

Finns det något bättre än att lyssna på glad musik när man är nere? Just nu så verkar det vara på modet att skriva låtar som ska höja folks - speciellt tjejers - självförtroende och självkänsla. Jag vet att nu tänker på Just the way you are med Bruno Mars, men det finns fler, förstår ni. Här kommer tre stycken:


Just the way you are - Bruno Mars




Firework - Katy Perry




Big girl - Mika

Relief



Fotbollen har alltid varit den stadigaste punkten i mitt liv.
Jag har vetat vad jag vill, har alltid haft roligt och det har alltid varit det det har handlat om. På sistone så har fotbollen blivit det som gjort mig med förvirrad och nervös. Framtiden har varit osäker. Den här helgen har gjort saker bättre. Allt ser ljusare ut. Allt kommer ordna sig. Hur det än blir, så blir det bra.

It grows like flower and it dies the same way


It starts with a little laugh.
It expands to small talk.
It grows to exchange of trust.

The trust broke.
It reduces to short hellos.
It ends with silence.



Back in the game


Väldigt länge sedan jag sparkade på en boll.
Idag ska jag äntligen få komma ut igen och det dubbelt upp. Först med laget där jag står skriven och sedan med laget som jag spelar med. Snurrigt va? Någon gång så kommer jag berätta hela historien, men den är lång. Nu ska jag försöka få i mig något, det blir inte mat förrän halv nio idag, förstår ni.

Underhåll

Bloggen är på reparering för tillfället. Så designen är inte klar än, men headern är på plats i alla fall. Kände jag vill ha något enkelt nu. När designen är helt klar så kommer jag nog komma igång på allvar med blogandet. Det här är bara mitt fjärde inlägg än så länge och dessutom är det ingen som läser den än. Ganska roligt att bara sitta och skriva för sig själv såhär i cyberspace... Ha de gött!

Inventering

Har inte så mycket att berätta från gårdagen. Hängde med några riktigt fina tjejer och vi hade jättetrevligt. Massor med fyrverkerier och så, men inga foton av dem. Kändes lite fånigt att släpa med sig stativ och kamera till middagen. ;)
Så idag vaknade man tidigt. Kan man tacka kära mamma för. Efter ett tag var det att åka till Willy's för inventering. Det bara snurrar av siffror i mitt huvud just nu. Fick räkna om flera gånger för att jag tappade bort mig. Herregud, säger jag bara! Har räknat kryddor, kaffe, te, saft och en massa annat. Så jag är värsta Einstein nu, kan tolvans tabell som ett rinnande vatten. ;)
Nu ska jag käka godis. Fattar inte hur jag har klarat mig ett helt år utan det!!

RSS 2.0